Så klantigt av mig, ser att jag skrivit fel mejladress. Min mejladress är karinizen1@yahoo.com INTE karinizen@yahoo.com

Alltså min mejl: karinizen1@yahoo.com

Att leva med de besvär och sjukdom jag har(möjligtvis flera som sagt) påverkar verkligen ens liv väldigt mycket, framför allt ens förhållande till en partner. 

Ens sexliv påverkar väldigt, och jag har haft svårt att få förståellse från mina partners jag varit tillsammans med. När man paratar om det säger de att de förstår och hur viktigt det är att jag känner mig bekäm med det men när det väl kommer till kritan vill dem bara få det dem vill ha och då gör det ONT! 

Träffat en kille som verkligen förstår och lyssnar och allt känns så bra och framför att får han mig att tycka bra om mig själv. Tyvärr finns det fler fiskar i sjön som han vill ha ändå har jag så svårt att släppa han.. Känns sorgligt men är så sällsynt för mig att träffa en sådan kille... Mina tjejkompisar tycker bara jag ska glöma och gå vidare men de förstår inte hur svårt det är.

För mig tar det tid att känna mig trygg och han kan verkligen mig den tiden och sluta inte vara intresserad av mig än om det tog ett år innan vi ens kysste. 

// karinizen1@yahoo.se

Vill gärna komma i kontakt med personer i likande situatuon som mig

Så mejla mig gärna på karinizen@yahoo.com

Om två veckor ska jag till gynokologen igen, det känns nervöst. Men samtigt hoppas jag att efter detta kommer man kunna fastställa vad det är jag har och att jag kan få påbörja en behandling. 

Hur gick det för er när ni fick er diagnose? Hur tog ni den?

Hej, 

Jag har länge funderat på att skaffa blogg och nu är det dags. Jag kommer välja att vara anonym. Anledningen till att jag skapar denna blogg är för att skriva av mig och hitta folk som delar samma resa som mig.

Jag är 28år och har i hela mitt liv levt med Vestibulit. Nu lever jag i en ovisshet om jag har en annan sjukdom också. Förmodligen uretrit, men man misstänker också att det kan vara Endometrios. En utredning är nu äntligen påbörjad och hoppas på svar snart. Jobbigt att leva med denna smärta och främst att det går ut över de ralationer man skapar. Jag känner mig så ensam i detta. Inga av mina vänner kan riktigt förstå. De har ju inga problem.